trop


1 en form av textlig interpolation i vissa gregorianska melodier, vanliga på 800-1400-talen – den kyrkliga sekvensen härrör från den

2 term använd av Hauer om tongrupper i den av honom utformade tolvtonstekniken.

PM75

[tråp] (av grek. trópos, vändning):

1 kyrkotonart;

2 tropering kallas det medeltida bruket att utsmycka den ordinarie gregorianska sången med tilldiktad text och/eller musik. Vid sidan av rena meloditillägg skiljer man mellan två typer av trop, dels den där melismerna i den gregorianska melodin försetts med text (prosa, prosula), och därmed omvandlat den till syllabisk sång; dels troper med både ny musik och ny text insatt som delar i en traditionell sång. Uppkommen på 800-talet fick tropen en konstnärlig blomstringsperiod mellan 900 och 1100 då den odlades av framför allt benediktinmunkar med Tuotilo (d. 915) i St. Gallen som tidigast kända namn. Tropering förekom vid denna tid vanligast i mässans sånger, och särskilt i Kyrie, Gloria, offertoriet och Benedicamus Domino.

Tropens ursprung tycks ha rönt påverkan av instrumentalmusik och dans, och kan ses som ett utslag av den konstnärliga aktiviteten under karolingisk tid. Dialogiserad i Introitus för jul- och påskliturgierna kan tropen ses som utgångspunkt för de religiösa spelen. I en mer fast och självständig form (av lai-typ) förekommer tropen som sekvens. Överdriven och förflackad (t.o.m. på folkspråk) under senmedeltiden förbjöds tropen av det tridentiska kyrkomötet (1545-63).
MO85




Källor: Prismas musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985