ital. partitura, fra. partition
d'orchestre, eng. score, av lat. partire, att dela,
fördela. Partitur är en sammanställning av de olika stämmorna i en komposition, satta under varandra och jämsides
fortlöpande med noggrann vertikal överensstämmelse
mellan samtidiga noter eller pauser. Ett modernt partitur är
ordnat efter vissa traditionella principer för att på lättaste
sätt ge en överblick över den ofta komplicerade notbilden. Orkesterns huvudgrupper har följande placering (uppifrån
och nedåt): träblåsare, mässingsblåsare, slagverk, stråkar. Inom varje grupp kommer de olika instrumenten
i regel i ordning från det högsta till det lägsta,
dock med de olika varianterna av samma instrument sammanförda
såsom undergrupper enligt samma princip. Träblåsarna
har alltså ordningsföljden: piccolaflöjt och stora
flöjter; oboer och engelskt horn; Ess-klarinett, vanliga klarinetter
och basklarinett; fagotter och kontrafagott. Därunder kommer
mässingsblåsarna: horn, trumpeter (som dock är högre
än hornen), basuner, tuba. Under slaginstrumenten, där pukorna
brukar placeras överst och de övriga sammanföras på
ett antal enkla linjer i stället för notsystem, infogas
celesta, piano och harpor. Stråkgruppen, som står längst
ned, omfattar 1:a och 2:a violiner, altfioler, violonceller och kontrabasar.
När orgel används, placeras den dock under stråkgruppen.
Detta sammanhänger med att man för överskådlighetens
skull vill ha den genomgående basen längst ned, i äldre
verk alltså den besiffrade basstämman, som representeras
av cembalo eller orgel. I solokonserter inskjuts solostämman
mellan slagverket och stråkarna. Detta är alltså
platsen för alla vokalstämmor, utom i äldre verk där
de står närmast över basstämman. Sinsemellan
är dessa grupperade i solostämmor (sopran, alt, tenor, bas)
och körstämmor (d:o). Smärre avvikelser från
den ovan angivna uppställningen är emellertid vanliga.
Partiturläsning och
-spelning är en svår konst, som särskilt kompliceras
av de olika klaver och framför allt transpositioner som samtidigt
förekommer. På senare tid har försök gjorts med
s.k. enhetspartitur, där alla stämmor noteras i diskant-
eller basklav och som de klingar. Till dirigentens uppgifter hör
givetvis att så fullkomligt som möjligt genomskåda
partiturens alla hemligheter.
Märkligt nog är
den tidigaste polyfona musiken (från ars
antiqua) noterad i partiturform. Men under 1200-talet övergav
man detta, och därefter förekom endast separat notering
av varje stämma, trots att musiken ofta var rytmiskt ytterst
invecklad. Först framemot 1600 började man åter sammanställa
stämmorna i partitur. Den vid denna tid uppfunna generalbasnoteringen
gjorde ibland tjänst som ett slags partiturskiss. Verkiga orkesterpartitur
i modern mening fanns först omkring 1650.
MO85 |
