nederländska skolorna


ett sammanfattande namn på en lång rad tonsättare under 1400- och 1500-talen, de flesta av flamländsk härkomst men i stor utsträckning verksamma utomlands, i Frankrike, Italien, Tyskland etc. Dessa mästare var de drivande krafterna i den polyfona musikens enorma utveckling under denna epok, från en ganska primitiv flersstämmighet till en ytterst konstrik imiterande satskonst, som till slut utmynnade i den rent vokala, klassiskt sköna Palestrinastilen. Man räknar med tre perioder, kallade första, andra och tredje nederländska skolan, vilkas huvudrepresentanter är resp. Guillaume Dufay, Jean Okeghem och Josquin Desprez; sena utlöpare var bl.a. Willaert och den store Orlando di Lasso. Vissa nyare historiker använder i stället termerna den "burgundiska" och "flamländska" skolan (1:a resp. 2:a-3:e nederländska skolan).
MO85

benämning på tre generationer huvudsakligen flamländska tonsättare som under perioden 1430-1600 påverkade musikutvecklingen i Europa. Viktiga centra var Cambrai, Brygge, Bryssel och Antwerpen, där hoven och kyrkorna satsade på musikkapell med skickliga sångare och instrumentalister. Till den första generationen av den nederländska skolans tonsättare hör Binchois och Dufay, till den andra Ockeghem och Josquin des Prez. Det stora namnet i den tredje generationen är di Lasso. De viktigaste genrerna var cykliska mässor, motetter och flerstämmiga chansoner. Den första generationens musik utmärks av vismässig melodik och genomlyst klang. Senare är melodiken ofta asymmetrisk och polyfoni vanligt förekommande. På 1500-talet användes ofta fem- och sexstämmig sats.
BM03



Källor: Musikordboken 1985 ; Bonniers musiklexikon 2003