neapolitanska skolan / skolorna


neapolitanska skolorna
ett sammanfattande namn på en lång rad tonsättare under 1400- och 1500-talen, de flesta av flamländsk härkomst men i stor utsträckning verksamma utomlands, i Frankrike, Italien, Tyskland etc. Dessa mästare var de drivande krafterna i den polyfona musikens enorma utveckling under denna epok, från en ganska primitiv flerstämmighet till en ytterst konstrik imiterande satskonst, som till slut utmynnade i den rent vokala, klassiskt sköna Palestrinastilen. Man räknar med tre perioder, kallade första, andra och tredje nederländska skolan, vilkas huvudrepresentanter är respektive Guillaume Dufay, Jean Okeghem och Josquin Desprez; sena utlöpare var bl.a. Willaert och den store Orlando di Lasso. Vissa nyare historiker använder i stället termerna den "burgundiska" och "flamländska" skolan (1:a respektive 2:a-3:e nederländska skolan).

MO85

neapolitanska skolan
benämning på en rad tonsättare från slutet av 1600- till början av 1800-talet som antingen var verksamma i Neapel eller anknöt till stadens musiktraditioner. De ägnade sig främst åt opera (typiskt var bel canto och virtuos koloratur), med dess tre huvudformer opera seria, opera buffa och opera semiseria. Ämnena för operorna var vanligen hämtade från antikens mytologi och historia, och handlingen fördes framåt av recitativ och da capo-arior. Skolans tonsättare ägnade sig även åt kyrkomusik. Till de mest kända namnen hör Alessandro Scarlatti, Pergolesi, Hasse, Cimarosa och Johann Christian Bach. Den "italienska uvertyr" (en inledande sinfonia med formschemat hastig-långsam-hastig) som tillämpades inom skolan fick betydelse för symfonins utveckling.

BM03



Källor: Musikordboken 1985 ; Bonniers musiklexikon 2003