mezzosopran


(från ital. eg. = halvsopran) röstläge mellan sopran och alt, medelhög kvinno- eller gossröst. Mezzosopranen kan vara mer alt- eller mer sopranfärgad (en parallell till bas- och tenorbaryton); i första fallet sker inom operan en sammanblandning med den dramatiska alten, i det senare fallet med den högdramatiska sopranen; dessa sistnämnda rösttyper – som i allmänhet har stort tonomfång – är i sin tur inte strängt åtskilda, varför terminologin inom hela det kvinnliga dramatiska röstfacket är ganska obestämd (se närmare under alt). Som mezzosopran betecknas ofta dylika partier såväl i ungefärligt mellanläge (t.ex. Delila i Simson och Delila) som avgjort sopranbetonade (Ortrud, Brangäne) och altbetonade (Waltraude i Nibelungens ring), allt partier som lämpar sig antingen för dramatisk alt eller högdramatisk sopran eller bådadera. Naturligare är tydligen en inom nyare operapraktik förekommande tendens att som mezzosopran räkna endast icke-dramatiska röster i mellanläge alltså mjukare, mer lyriskt färgade röster, vanligen av mindre omfång. Till de mera sparsamma större operapartierna av denna karaktär hör Octavian i Rosenkavaljeren och Cherubin i Figaros bröllop.
MO85

– Se även operasångerskor »




Källa: Musikordboken 1985