ljudfilmen


förbereddes under lång tid av Edison (1889) och andra, innan den under åren 1928-30 helt slog igenom. Olika metoder för ljudupptagningen och -återgivningen användes till en början (bl.a. grammofon och magnetiserat stålband), men allenahärskande blev snart det optiska förfarandet med ljudet registrerat på själva filmremsan och återgivning med hjälp av s.k. fotolelektrisk cell.

Under 1950-talet infördes stereofonisk ljudåtergivning; ett flertal ljudspår är då förbundna med varsin högtalare. Man har också med framgång återupptagit den elektroakustiska metoden, nu med ett magnetofonspår i kanten av filmremsan, Modern ljudfilm utnyttjar ofta flera kanaler, vilket ger åskådaren en känsla av att befinna sig mitt i skeendet (jfr. fyrkanalsstereo).
– Se även filmmusik.
MO85



Källa: Musikordboken 1985