lekarerätten


I stort sett varje översikt över folkmusik i Sverige tar upp den äldre Västgötalagen från 1200-talet. En anledning till att denna landskapslag tilldragit sig så stort intresse är att man i avdelningen "lekarerätten" kan läsa om den ringa möjlighet till lagskydd som lekarna, medeltidens kulturella diversearbetare, erbjöds av samhället. Lagtextens formuleringar är spännande på många sätt. Först och främst ger de oss en bild av lekarens ställning i det svenska medeltida samhället.

Blir lekare slagen, det skall alltid vara ogillt. Blir lekare sårad, en som går med giga eller far med fiol eller trumma, då skall man taga en otam kviga och föra henne upp på bäsningen. Sedan skall man raka allt hår av svansen och sedan smörja den. Sedan skall man giva honom nysmorda skor. Sedan skall lekaren taga kvigan om svansen, och en man skall slå till med skarp piska. Kan han hålla henne, då skall han hava det goda djuret och njuta det, som en hund njuter gräs. Kan han ej hålla henne, skall han hava och tåla det som han fick, skam och skada. Han bedje aldrig mera om rätt än en hudstruken trälkvinna. (Ur Hombäck & Wessén, Uppsala 1946)

Texten berättar alltså att lekaren ur rättslig synpunkt hade samma ställning som trälkvinnan, d.v.s. han var i praktiken helt utan lagligt skydd. Detta gällde för i stort sett alla som var utan fast egendom, i synnerhet människor utan fast boställe.

Men det finns andra skäl till att studera lekarerättens formuleringar närmare. Varför har man brytt sig om att så grundligt göra narr av de stackars lekare som varit sturska nog att anmäla oförrätter till tinget? ...
- - -
- - -

FS96




Källor: Folkmusik i Sverige 1996