lat. cla'vis,
fra. och eng. clef, ty. Schlüssel, eg. "nyckel",
tecken som utsätts i början av ett notsystem: klaven bestämmer
tonhöjden för en av dess linjer och därmed för
alla noter på systemet. Klavtecknet är av tre slag: g-,
f- och c-klav; de omramar den linje, som skall betyda respektive ettstrukna
g, lilla (ostrukna) f eller ettstrukna c och har från början
utvecklats ur dessa bokstäver. Teoretiskt sett kan klaverna stå
på vilken linje som helst, men ett fåtal alternativ är
numera i bruk: g-klav på andra linjen (diskant- eller violinklav),
f-klav på fjärde linjen (basklav), c-klav på första,
tredje och fjärde linjerna (resp. sopran-, alt- och tenorklav).
Diskant- och basklav är
de vanliga. C-klaverna 
anlitas
i betydligt mindre utsträckning, medan de förr dominerade.
Sålunda är de obligatoriska i äldre sångmusik;
fyrstämmig körsats noteras ännu hos Brahms i sopran-, alt-, tenor- och basklav (varje stämma i sin klav).
Vidare anlitas de (utom sopranklaven) för vissa instrument: altklaven
för altfiol och altbasun, tenorklaven för tenorbasun jämte violoncellens och fagottens högre register. Ytterligare ett par
f-klaver förekom tidigare, därjämte även en g-klav
på första linjen (fransk violinklav).
I nyare vokalmusik skrivs
tenoren i diskantklav, en oktav högre än klangen (detsamma
förekommer någon gång i violoncellstämmor);
för sådana fall ser man numera ibland den ändamålsenliga
beteckningen med en liten åtta under klaven. - - -
MO85
