homofon, homofoni


(grek., sammanljudande) term som används som motsats till polyfoni – d.v.s. innebär att den ackordiska elementet har övervikten, till skillnad från det kontrapunktiska samspelet mellan olika samtidiga melodier. Härav homofon (adj.).
PM75

kallas en musikalisk stil, i vilken en enda stämma dominerar melodiskt och rytmiskt, ackompanjerad av ackord eller av osjälvständiga, i sig själva ointressanta stämmor, som bildar ett harmoniskt underlag; motsatsen är polyfon stil, som är en sammanflätning av självständiga stämmor. Belysande är att ordet homofon, som kommer från grekiskan, egentligen betyder samstämmig, d.v.s. unison. I musikhistorien har tidvis homofonin, tidvis polyfonin haft herraväldet. Homofoni är sålunda en del av den tidigaste flerstämmiga musiken (den äldsta organumtypen och faux-bourdon), 1600-talets generalbasstil (den monodiska stilen) och till sitt egentliga väsen även den wienklassiska och romantiska musiken. Se vidare polyfon.
MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985