gregoriansk sång


den enstämmiga liturgiska sången i den romersk-katolska kyrkan. Påven Gregorius I (ca 540-ca 604) gav den fastare grundvalar. Gregoriansk sång är principiellt enstämmig och saknar ackompanjemang, har en "fri", d.v.s. inte taktbunden rytm och ett eget notationssystem. Den grekisk-ortodoxa kyrkans musik kallas byzantinsk. Gregoriansk sång har en av sina rötter i den äldre judiska synagogasången.
PM75

gregoriansk sång, gregoriansk koral, kallas den romersk-katolska kyrkans liturgiska sång, som härstammar från den första kristna tiden och ännu i stort sett oförändrad behärskar den katolska gudstjänsten. Sitt namn har den fått efter påven Gregorius den store (omkring 600), under vilkens regim den fick sin fasta utformning. Dess huvudsakliga material var dock mycket äldre och härstammar ytterst från den betydligt orientaliskt färgade judiska synagogasången, även med något inflytande från den grekiska musiken (hymnerna); huvudkällan finner man hos de tidiga kristna församlingarna i Syrien. Gregoriansk sång är i princip enstämmig, både som solo- och körsång. Karakteristiskt är det rytmiskt fria, ej i taktarter insnörda föredragssättet, som givit upphov till det senmedeltida namnet cantus planus, "jämn sång", i motsats till cantus mensuratus, "rytmiskt bestämd sång"; därav de alltjämt gällande benämningarna plainchant (fra.) och plainsong (eng.)

Den stora skatten av åldriga gregorianska melodier (inalles närmare 3 000) är utformad och ordnad efter liturgins krav med beundransvärd logik och konstnärlig känsla. Man urskiljer olika typer som används för olika delar av gudstjänsten. Enklast är det s.k. liturgiska recitativet (för skriftläsning, böner etc), till större delen sjunget på en enda ton (tuba 4 ) med melodiska begynnelse-, mitt- och slutvändningar. Samma konstruktion har psalmodin (huvudsakligen för Davids psalmer, vilka spelar en dominerande roll i gudstjänsten), som emellertid varierar starkt för olika ändamål; dess melodiska vändningar kan vara mycket enkla men också mer eller mindre rikt utvecklade. Samma variationer gäller även för de fria partierna (utan tuba), där man ofta finner längre koloraturartade bildningar (t.ex. i alleluia). Två speciella gestaltningsprinciper är responsorium och antifoni. I den förra alternerar solist (kantor) och kör, i den senare två halvkörer. De av kören sjungna delarna är övervägande enkla (syllabiska med en ton för varje stavelse eller "gruppmelodiska" med 2-4 toner per stavelse), de solistiska tenderar till längre melismer. Bland körsångerna är hymnerna en särpräglad grupp; de är strofiska och har mer rytmisk, visformad utformning än all annan gregoriansk sång; likartade är sekvenserna.

Sin ålderdomliga karaktär får gregoriansk sång bl.a. genom de gamla kyrkotonarterna (jfr. även psalmtoner).

De gregorianska melodierna för mässan och officiet (tidegärden, d.v.s. dygnets övriga gudstjänster återfinns i de liturgiska böckerna graduale (mässan) och antifonale (officiet).

Den gregorianska sången genomfördes målmedvetet i hela den västerländska kyrkan under de närmaste århundradena efter Gregorius. I några områden höll sig länge avvikande "dialekter": den mosarabiska (visigotiska) i Spanien, den gallikanska i södra Frankrike och den ambrosianska (milanesiska) i Milanostiftet, vilka slutligen dukade under (den sistnämnda dock ej helt; se ambrosiansk sång). På 800-talet utökades sångbeståndet med troper och sekvenser, vilka former flitigt odlades, till dess de på 1500-talet (med några få undantag) förbjöds. Alltifrån 1200-talet började de enstämmiga gregorianska melodierna i växande utsträckning utbytas mot polyfona sättnignar, och så småningom skedde en stark förvanskning av gregoriansk sång i allmänhet, som fortgick ända till 1800-talets slut. Numera har det ursprungliga enstämmiga sångsättet återinförts, varvid dock rekonstruktionen av den gregorianska sångens rytmik vållat stora svårigheter och meningsskiljaktigheter. En ledande roll vid denna reform har "Solesmes-skolan" spelat. Den gregorianska sången har haft en enastående livskraft, bevarad efter halvannat årtusendes tillvaro (flera gånger längre än all annan för våra öron njutbar musik). Den har också haft stort inflytande på senare tiders musik, både den tidiga vokalpolyfonin, där den ofta som "cantus firmus" bildade en fast kärna, den protestantiska kyrkosången och den världsliga musiken: folkvisan, trubadursången och t.o.m. nutida konstmusik. Det kan nämnas att den svenska kyrkans liturgiska sång till övervägande del härstammar från gregoriansk sång. På senare tid har det arbetats på att återföra dessa element till mer ursprunglig gestalt, en strävan som givit resultat i de nya mässböckerna av år 1942 och 1945 (jfr. introitus)
MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985