gotik


Det från konsthistorien lånade uttrycket användes av vissa moderna musikhistoriker för att beteckna musiken från samma epok, d.v.s. tiden från omkring 1200 till omkring 1450 (renässansens definitiva genombrott). Rätteligen är termen tillämplig endast på en del därav, nämligen den flerstämmiga konstmusiken i Nordfrankrike, Nederländerna, Tyskland och England (från Perotinus till Dufay och Ockeghem), däremot knappast på den italienska ars nova eller den enstämmiga trubadurkonsten. Mer symboliskt används uttrycket också om senare företeelser med liknande tendens, främst barock orgelmusik (Buxtehude, J. S. Bach). Till grund för konsttermens musikaliska tillämpning ligger en del (dock ej särdeles påtagliga) likheter med framför allt den gotiska arkitekturstilen: det linjebetonade, matematiskt-konstruktiva och samtidigt osinnliga, extatiskt himmelssträvande.
MO85



Källa: Musikordboken 1985