exotism


inom konstmusiken anspelningar på främmande kulturmiljöer, speciellt orientaliska. Exotismen florerade särskilt under decennierna kring 1900.
PM75

d.v.s. verkliga eller inbillade anknytningar till främmande länders annorlunda klingande musik, förekommer ganska rikligt i 1700-talets franska opera och balett (främst hos Rameau), där de exotiska elementen är tämligen fritt upfunna. I verk av bl.a. Gluck och Mozart (Enleveringen ur seraljen) spelar den turkiska janitscharmusiken en exotisk roll. Först med den nyryska musikens blomstring (bl.a. Rimskij-Korsakov och Borodin) börjar orientaliskt färgad melos att göra sig gällande i västerländsk musik – en ej särdeles autentisk och något schablonartad orientalism, som dock runnit upp i gränstrakterna till det verkliga österlandet. Även annan nationell musik, t.ex. den spanska med sina arabiska anknytningar, har lämnat exotiska impulser. Den franska impressionismen (Debussy, Ravel m.fl.) upptar denna genre och odlar målmedvetet bland andra speciella melodiska och klangliga effekter även sådana av exotisk eller exotiskt verkande karaktär – det är i allmänhet ej äktheten utan intrycket som här huvudsaken. Till dessa element hör heltons- eller pentatoniska skalor samt allehanda speciella melismer, rytmer och instrumentationsdetaljer. Alla dessa slag av exotismer har sedan flitigt använts av alla efterföljare. Särskilt orientalismen har omhuldats och ibland renodlats och förekommer t.ex. i åtskilliga nordiska verk (Nielsens Aladdin, Atterbergs d:o, Sibelius' Belsazars gästabud, Rosenbergs Orientalisk svit). En mer naturtrogen exotism på folkloristisk grund representeras av många moderna sovjet-ryska tonsättare (t.ex. Knipper och Chatjaturian). Från den indiska musiken har Messiaen hämtat en komplicerad rytmisk variationsteknik. Som ännu en form av exotism kan räknas primitivism, sådan den möter t.ex. hos Stravinskij (den barbariskt kaotiska, urtidssuggererande Sacre du printemps).
MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985