dissonans


särklang (se konsonans).
PM75

[-na´ngs] och dess motsats konsonans, en från antiken härstammande begreppsdistinktion, avseende den psykologiska uppfattningen av samklangen mellan två eller flera toner. I dagligt tal har orden fått en betydelse av "missljudande" och "välljudande" Riktigare betyder dissonans en samklang som för örat innebär ett spänningsförhållande, vilket strävar efter avspänning (upplösning) genom att en eller flera av de samklingande tonerna fortskrider så att en ny, spänningsfri klang, en konsonans, uppstår; användbara översättningar vore sålunda "spänningsklang" och "viloklang". Traditionellt räknas som konsonanser de intervall, som ingår i dur- och molltreklangerna och deras omvändningar: stor och liten ters och sext, ren kvart, kvint och oktav; alla övriga intervall betraktas som dissonanser. Klanger med tre eller flera toner räknas som dissonerande, så snart där ingår något dissonant intervall.

I själva verket är begreppen konsonans och dissonans synnerligen relativa; avgörande är det sammanhang i vilket de uppträder: harmonisk funktion (jfr. skenkonsonans), graden av betoning, graden av dissonans hos omgivande klanger och framför allt tidsstilen. Under alla epoker har dissonans varit ett av musikens väsentligaste uttrycksmedel (man talar också om uttrycksdissonans), men ordets innebörd har i hög grad förskjutits. I uttryckets tjänst har allt kraftigare dissonanser undan för undan införts i musiken, deras första chockverkan har småningom mildrats genom örats anpassning och tidigare dissonanser har för en senare generation fått konsonansverkan. Betecknande är att i den äldsta flerstämmiga musiken inte ens tersen och sexten ansågs konsonerande för att senare erkännas som "ofullkomliga konsonanser". Från renässansen och framåt utbildades en systematiserad dissonanslära, som byggde på uppfattningen av dissonanser som melodiskt klingande avvikelser från de enkla grundackorden och gav noggranna regler för deras förberedande och upplösande (se vidare förhållning, föruttagning, genomgångston, språngton, återgångston). I praktiken gjorde sig småningom en allt större frihet gällande, resulterande i en alltmer komplicerad, dissonansrik harmonik och en uppluckring av reglerna för dissonansens behandling. I den impressionistiska musiken (Debussy m.fl.) blev dissonanser i stor utsträckning fristående klang- och färgelement med starkt försvagad spänningsverkan. Den radikalaste musiken hopar dissonanser utan att upplösa dem och upphäver därmed själva begreppet. Det mesta av vår tids musik intar något slags mellanställning med ytterst fri men ej helt anarkistisk dissonansbehandling. Ett försök till en ny dissonanslära har framlagts av Hindemith i hans Unterweisung im Tonsatz och innebären systematisering av alla upptänkliga samklanger efter stigande och fallande dissonansgrad. (Jfr. även intervall.)
MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985