bel canto


(it., vacker sång) italiensk sångstil inriktad på vokal skönhet och virtuos sångkonst, särskilt vanlig i italiensk opera under 1700-talet.
PM75

[bellka´nntå] (ital.), "skönsång", beteckning för den traditionella italienska sångkonsten med huvudvikt på skön, jämn och fri tonbildning och teknisk virtuositet i motsats till ett mer romantiskt, känslobetonat, på nyanserad texttolkning inställt sångsätt. Jfr sång 1.
MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985