musikhistorisk epok, omfattande
1600-talet och förra delen av 1700-talet, i runt tal 1600-1750.
Termen är relativt ny och lånad från konsthistorien,
där den täcker ungefär samma tidrymd. Egentligen är
den grovt generaliserande, ty denna tids musik omfattar i realiteten
en mångfald olikartade inslag och strömningar. I stort
sett kan man dock skönja vissa stilkarakteristika, gemensamma
för både barockkonst och barockmusik: monumentalitet, fantastik
och dramatik, starka stegringar och kontraster, rörliga linjer
och rik ornamentik, ibland något av svärmeri och mysticism.
Barocken, som förbereds under senrenässansen (se renässans),
sätter in på italiensk botten som en stark reaktion mot
högrennäsansens allenahärskande, konstruktiva polyfoni (konstnärligt kulminerande hos Palestrina och Orlando di Lasso). Monodin, den enstämmiga melodin
med ackordackompanjemang (generalbas),
skapad omkring 1600, blir den nya, affektbetonade stil som mer eller
mindre behärskar hela epoken (även kallad generalbasens
tidsålder). Härur framgår nya musikformer som når
hög blomstring: recitativ och aria, opera, oratorium, kantat, sonat, svit och concerto grosso. Instrumentalmusiken
blir självständig och orkestern utbildas, sångkonsten
når sin höjdpunkt. Italienarna leder i utvecklingen och
får hegemoni över hela Europa, främst inom operan,
där de har en lång rad framstående kompositörer
(från Monteverdi till Pergolesi). Fransk opera hävdar sig dock självständigt
(Lully, Rameau), i någon mån engelsk (Purcell). Kyrklig
kör- och orkestermusik ges bl.a. av venetianska mästare och
tysken H. Schütz imponerande bredd- och klangprakt.
Karakteristiskt för barockepoken är emellertid att jämsides
med homofonin den konstfulla polyfonin lever kvar med full vitalitet
och under högbarocken (ungefär 1700-talets förra hälft)
får en ny blomstring, nu anpassad till den nya harmoniken. En
storartad syntes av de två stilelementen skapas av epokens största
mästare J. S. Bach och Händel, samtidigt som med barockens
utlöpare och avlösare rokokon,
ett nytt elegantare och vekare känsloliv får sin resonans
i musiken.
MO85 |
