Palestrinastil


en polyfon vokalstil, som till förebild har Palestrinas klassiskt rena, ädla och allvarliga 1500-talsmusik. Palestrinastil odlades på 1600-talet under namnet "stile anti´co" och återfick på 1800-talet stor betydelse inom kyrkomusiken, främst genom den reformrörelse som kallats cecilianismen.
MO85

polyfon vokalstil som mer eller mindre strikt ansluter sig till Palestrinas kyrkomusikaliska skrivsätt och till vissa andra tonsättares, som stod honom nära. Stilen utvecklades successivt inom 1500-talets vokalpolyfoni, och den levde vidare inom kyrkomusiken på 1600- och 1700-talen, främst i Rom. Flera barocktonsättare, t.ex. Alessandro Scarlatti och Johan Joseph Fux, skrev kyrkomusik som anknyter till Palestrinastilen. På 1800-talet fick stilen en renässans bl.a. i Tyskland. Fux försökte i sin kontrapunktlära Gradus ad Parnassum basera kontrapunktundervisningen på Palestrinastilen.
BM03



Källor: Musikordboken 1985 ; Bonniers musiklexikon 2003