Irland

Artister  
Grupper
 
Instrument:
bodhrán
tin whistle
 
Se även:
lilting



Irlands musikhistoria framstår som sammansatt och till vissa delar unik. Den inhemska medeltida musikkulturen – framför allt byggd kring harpan – var känd över stora delar av dåtidens Europa och betecknades som högstående även av den fientligt inställde kritikern Geraldus Cambrensis, som kom till Irland med de normandiska erövrarna vid slutet av 1100-talet. Mycket litet, om ens något, av den medeltida musiken nedtecknades, och vår kännedom om denna är därför begränsad till de uppteckningar som gjorts sedan 1790-talet, men då dessa innehåller musikaliska element från flera århundraden, försvåras avsevärt möjligheterna att kunna särskilja de äldsta delarna. Musiken var huvudsakligen enstämmig eller homofon, och flerstämmighetens rika utveckling under medeltiden tycks inte i någon större utsträckning ha inverkat på den irländska musikkulturen, där speciellt den gaeliska traditionen förblev opåverkad. Polyfona skolor existerade otvivelaktigt inom de normandiska klostren, grundade från ca 1200 och framåt, men landets oroliga historia, som kulminerade i de förödande krigen under 15- och 1600-talen, tycks fullständigt ha utplånat alla spår av dessa.


Folkmusik

Den gaeliska musiken, som till stora delar varit muntligt traderad, har levt kvar relativt opåverkad in i vår tid. Den omfattande vokala och instrumentala repertoaren har insamlats allt sedan 1800-talets början av en rad skickliga upptecknare, bland vilka Petrie, Bunting och Hudson framstår som de mest betydande. I sin mest konstmässiga form har den gaeliska musiken rikt ornamenterade melodislingor, som visar ett avlägset släktskap med äldre indo-europeiska stilar. I denna konstform spelar puls, meter och harmonik en ganska obetydlig roll; i stället dominerar en i detalj utarbetad ornamentering av melodin, med en ytterst subtil frasering, som för musiken framåt och på sätt och vis ersätter det vertikala stödet. Denna tradition innefattar kärlekssånger, sånger om krig, klagosånger, dryckesvisor, bröllopssånger osv.


Med införandet av italienska impulser och med engelska nybyggare följde skapandet av en instrumental dansmusik med starkt markerad puls och en betydligt förenklad harmonik, fortfarande dock med de typiska irländska skalmotiven, särskilt i pentatonisk stil. Den irländska dansmusiken har bibehållit sin popularitet in i vår tid, och den visar inga tecken på att avmattas. Musiken har givetvis inte förblivit opåverkad och framförs numera med mycket skiftande instrumentbesättningar, och dess korrekta traditionella form har följaktligen livligt diskuterats.

Sohlmans musiklexikon 1976