saxofon



namn på en familj av blåsinstrument med koniskt borrat metallrör och enkelt rörbladsmunstycke samt försett med klaffsystem; uppfunnet av Adolphe Sax 1840; byggt i olika storlekar, av dem har den största S-form; de vanligaste är alt-saxofon och tenor-saxofon, som används (tillfälligt) i symfoniorkestern och militärorkestern; de övriga (sopran-saxofon och baryton-saxofon) används främst i dansorkestrar. Sopran- och tenor-saxofon är stämda i Ess; alt- och baryton-saxofon i b. Dessutom förekommer en "melodi"-saxofon, stämd i c.

Märk att saxofon inte är ett ursprungligt jazz-instrument utan ett senare tillskott i jazzmusiken.

PM75

Instrumentet är en kombination av klarinettens munstycke (med enkelt rörblad) och mässingsinstrumentens tonrör av metall med oboens koniska borrning; mekaniken är ett mellanting mellan klarinettens och oboens. Saxofonen uppfanns ca 1840 av Adolphe Sax i Bryssel och har senare förbättrats. Redan Berlioz insåg dess stora möjligheter och talar om dess i höjden mjuka, i djupet märgfulla, i mellanläget starkt uttrycksfulla, egenartade ton, påminnande både om violoncell, klarinett och engelskt horn och med en aning mässingsklang. Saxofonen kom tidigt till användning i militärmusiken och i någon mån även i symfoni- och operamusik, framför allt i Frankrike men även annorstädes (Bizets L'Arlésienne, Puccinis Turandot, R. Strauss' Sinfonia domestica).

Dess stora uppsving kom med jazzen, som utnyttjat den på ett speciellt sätt, bl.a. med vibrato och glissandi och över huvud taget med en ytterst varierande blåsteknik. Dess karaktär lämpar sig dock även utmärkt för symfoniska uppgifter, och på de senaste årtiondena har man återkommit härtill i en rad moderna orkesterverk (Ravel, Sjostakovitj etc; i sin Dalarapsodi experimenterar Hugo Alfvén med att låta sopransaxofonen imitera en vallur). Även solistiska verk med orkester har komponerats för saxofon: rapsodier av Debussy och E. Coates, konserter av Glasunov, Ibert, Lars-Erik Larsson, Erland von Koch m fl. Av de sju saxofontyper som från början skapades har altformen (i Ess) blivit den dominerande; därjämte förekommer huvudsakligen sopran- och tenor- (båda i B), mera sällan barytonsaxofon (i Ess). Alla noteras i diskantklav och har samma omfång, ehuru transponerat till olika lägen.
MO85

(efter Adolphe Sax och grekiska fone, ljud), blåsinstrument med ett koniskt mensurerat tonrör, försett med klaffmekanik av samma typ som oboens och med ett munstycke liknande klarinettens (enkelt rörblad). Den är tillverkad av metall men räknas till träblåsinstrumenten på grund av sin konstruktion.

Saxofonen byggs i flera storlekar, från sopranino till kontrabas. De två minsta typerna har rak form, de övriga böjd överdel och uppåtsvängt klockstycke. Huvudformer är sopran-, alt-, tenor och barytonsaxofon (i respektive B, Ess, B och Ess). Saxofonen är speltekniskt lättrörlig med stora möjligheter till dynamiska skiftningar. Hos de mest använda typerna – alt- och tenorsaxofonen – är klangen jämn, rund och mjukt klangfull. Saxofonen behandlas i noteringen som transponerande instrument.

Saxofonen konstruerades av Adolphe Sax, som fick patent 1846. Den kom tidigt till användning i de franska militärorkestrarna och snart även i operaorkestern. Det dröjde dock innan den började användas i symfoniorkestern. Den förekommer som symfoniskt konsertinstrument (främst altsaxofon). Sin ojämförligt största användning har instrumentet fått inom jazzen, där dess speltekniska möjligheter och sensuella klang utnyttjas till fullo.

I kammarmusiken består en saxofonkvartett av sopran, alt, tenor och baryton, medan standardsättningen i ett storband utgörs av två alt-, två tenor- och en barytonsaxofon.
BM03



.
Länkar: saxofon
Länkar kontrollerade 2017-06-30
.
Noter för saxofon i IMSLP saxophone på Youtube saxophone i engelska Wikipedia
saxofon i svenska Wikipedia



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985 ; Bonniers Musiklexikon 2003
MusikSök 1998-2017