flexaton


Enligt C. Sachs har flexatonen, liksom musikalisk såg, uppkommit under en tid då all jazz- och swingmusik utfördes med forcerade vibraton och glissandon. Jämför plåtskramla.

Flexatonen, som är amerikansk, kom till Europa under 1920-talet och blev mycket populär. Den består av en ståltunga fäst i ett handtag. På ståltungan sitter två små kläppar med läder- eller träkula, en på vardera sidan. tonen frambringas genom skakning, och med tummen ges möjlighet att böja ståltungan, vilket bidrar till tonhöjdsförändringar. för att erhålla givna toner fordras ett gott gehör och stor känslighet i handen. Konstruktionen tillåter endast tremulerande toner som kan kombineras med glissandon. De dynamiska möjligheterna är ringa. Tonomfång ca c2-f4.

En större typ av flexaton förekommer som är nästan identisk med musikalisk såg. Skillnaden ligger i att musikalisk såg hålls mellan knäna, spelas med anslagsmedel eller stråke medan den stora flexatonen sitter i stativ som står på golvet (golvflexaton eller stråkflexaton). Dess omfång är ca två oktaver.

I konstmusiken har flexatonen använts av bl.a. Alban Berg: Drei Orchesterstücke (1914) – Aram Chatjaturian: Pianokonsert – Hans Werner Henze: Elegie für junge Liebende (1961) – Arthur Honegger: Jeanne d'Arc på bålet (1938) – Mauricio Kagel: Match (1964) - Sergej Prokofjev: Violinkonsert (1917) – Arnold Schönberg: Moses och Aron (1930-32), Variation för orkester, opus 31 (1926-28).
Kroumata

Engelska: flexatone, flex-a-tone.



.
Länkar: flexaton
Länkar redigerade 2016-07-04
.
flexatone i engelska Wikipedia xxx i svenska Wikipedia flexatone på Youtube                



Källa: Kroumata 1985